Is this a lasting treasure or just a moment's pleasure?

Det är den tionde april. Jag är utklädd till något som ska föreställa en superhjälte. Vi är på förfest i CJs underbara lägenhet och stämningen är helt, faktiskt helt, perfekt. Alla är peppade på dans och umgänge och vi skriksjunger till Selfielåten, jag sätter på den om och om igen och skriker ”min låt” och alla instämmer när jag skämtsamt tar ännu fler selfies ackompanjerat av den passande låten. Folk börjar röra sig mot festen vi ska på men vi är ett gäng kvar som bara måste dansa ur oss peppen lite, lite till. Jag har efter månader av ångest för saker jag gjort bestämt mig för att den här kvällen ska bli annorlunda. Och jag känner det när jag står med mina favoriter och dansar i ring till ljussättningen som blinkar i takt med musiken.

Vi kommer till tältet. Dansar, köper sliskiga drinkar och springer fram och tillbaka från bajamajorna för att komma undan regnet. Folk drar hemåt när det är någon timma kvar och jag och Sanne står av någon anledning utomhus för att regnet slutat falla. Så ser jag hur de kommer in. Blåa trenchcoats och bestämd gång. Frågar henne om hon känner dem och kan hälsa , ”jag måste visa att jag inte är så knäpp som de måste tro att jag är.” Hon säger nja men jag går fram ändå. Kramar den ena, hälsar på den andra. Sen står vi fyra tills stängning och leker lekar med karnevalsölen i våra händer. Skrattar åt roliga historier och vill köpa mer öl när den tar slut för att fortsätta med det. Han jag bara sett som någons snygga kompis pratar med en dialekt jag inte kan gissa. Ger ett försök, ”Göteborg?” men han svarar Jönköping och sen ska jag prompt visa Karlsson på taket-krogen som jag besökt. Tänker att hans dialekt är så. jävla. fin.

Säger ”hallå, vi måste ju fortsätta hänga. Efterfest?” Han, med dialekten, kollar lite på kompisen och säger sen ”jo, vi kan vara hos mig, jag bor i närheten.” Vi haffar fler kompisar och vandrar ett tiotal hem till honom. Det första jag tänker på när jag kliver in i lägenheten är hans vinröda underlakan. Tänker, och kanske även säger högt, att hans säng ser inbjudande ut. 

Vi leker lekar, han håller låda, alla skrattar och stämningen är mer förfest än efterfest. Han ler när han tittar på mig och jag får ett ovälkommet sug i magen. Så spiller jag rödvin på hans vita matta. Säger ”men oj nej alltså va det var inte jag?”. Jag sitter i badrummet och tittar på när han häller fläckborttagningsmedel på mattan och han säger argt att det värsta han vet är lögner. Jag känner desperationen i att jag förstört allt, igen. Men så går vi ut för att prata. Sitter kvar trots att vi fryser och pratar familj och varför han inte gillar lögner. 

Går in genom porten när folk går utåt och jag smyger in, säger (helt naivt) ”men oj, har alla gått?”. Han lägger sig på sängen och jag blir plötsligt nervös. Den tanken jag fick för någon timma sedan, att jag ville ha honom och minsann skulle få honom, känns plötsligt läskig. Tills vi kysser varandra. Då blir den ännu läskigare. Sen stannar vi vakna i hans säng tills solen går upp och flera timmar till. En klyscha - men tiden bokstavligen rinner iväg. Vi öppnar upp, ställer frågor, pratar, skrattar, kysser varandra så mycket att jag får ont i läpparna. Och så kollar vi in i varandras ögon. Intensivt, sådär så det pirrar i min bröstkorg. Kommer på mig själv med att tänka att jag inte känt den fysiska känslan på extremt länge, inte sen i somras. Det börjar som ett pirr i bröstkorgen och sedan liksom fladdrar det ljuvt och obehagligt på samma gång i hela min kropp. Jag säger det. Han säger ”My, vad ska jag göra av dig?” ”Jag trodde du var helt knäpp. Och plast. Så visar det sig att det faktiskt finns en person därinne. Som dessutom är helt sjukt fin.” Vi pratar om att kära ner sig i personer man bara träffar en natt. Han säger att det är precis det som händer just nu. Att han kärar ner sig lite. 

Vi somnar och vaknar igen bara någon timma senare och jag vill aldrig gå därifrån. Till slut är klockan eftermiddag, jag måste hem och han frågar om jag kan komma tillbaka samma kväll. När jag cyklar därifrån pirrar det fortfarande i min kropp.