Can I believe the magic of your sighs?

Det är en dag sedan vi skiljdes åt och jag går hela himla dagen och tänker på honom. Undrar vad han gör, om han också tänker på mig. Om han också funderar på om man rimligtvis kan bli lite förälskad efter cirka 12 spenderade timmar tillsammans. Formulerar 100 sms i mitt huvud men inget känns tillräckligt avslappnat, coolt, bra. Säljer tidningar i Malmö och när vi tar paus på ett fik frågar jag om jag är för på om jag redan hör av mig. Någon säger ”men herregud ja, ni sågs väl igår? chilla lite, du vet hur det blir” men någon annan säger ”äsch, han sa ju att han ville träffa dig igen, kör vetja”. Av någon anledning lyssnar jag mer på den andre.

Sitter hemma själv några timmar senare och dricker rödvin i fönstret och lyssnar på musik. Skriver sms, raderar, skriver, raderar. Till slut klickar jag på skicka och sedan kastar jag iväg mobilen och håller mig om magen för nervositeten som krampar. Hoppar till när jag hör den välbekanta smssingnalen, hoppar till när jag ser hans namn på skärmen. I hela kroppen dunkar det av glädje, nervositet och förhoppning. Ett sms. Femtio lyckoämnen i min kropp. Men sen analyserar jag hans svar i hundra år. Vanliga jävla skitord som ”själv då?”, det vill säga inget alls att egentligen analysera. Jag bestämmer mig för att inte svara på det sista utan vänta tills senare så vi kanske kan mötas upp. 

Skriver ”är här nu” men han är på ett annat ställe och när han efter x antal sms skriver ”kom hit?” låtsas jag halvt protestera men jag är redan på väg till garderoben för att hämta min jacka. Säger inte ens hejdå till mitt sällskap utan cyklar snabbt snabbt iväg i det piskande regnet med David Bowie (som han sagt är hans absoluta favorit) på högsta volym.

Möter honom utanför där han står med ett gäng kompisar. Den ena frågar vad jag gör där och jag svarar ”ehm, oklart” och kollar blygt ner i marken och sedan på honom. Vi går hemåt och pratar lite löst om vad vi haft för oss. När vi kommer in till hans lila lakan kollar han på mig och efter en tystnad säger han ”My, varför hörde du av dig tidigare idag?” Jag svarar att det var för att jag ville träffa honom, för att jag inte kunnat sluta tänka på honom. Han ler, säger ”jag blev glad. Jätteglad.” 

Vi somnar aldrig, ligger bara och hånglar och skrattar pratar kysser läpparna nariga. Jag är helt fascinerad, och skrämd, över känslorna i min kropp. Hur FAN kan jag känna såhär starkt för en människa jag känt i precis två dygn? Dagen efter dricker vi kaffe i förmiddagssolen och äter päronsplitt i hans säng.
”Tänk om man kunde stanna i den här bubblan för alltid. Bara ligga här och äta päronsplitt.”

”My, vad är det här? Bara en crush eller något annat? För mig kommer det nog vara allt eller inget. Antingen glömmer jag dig efter ett par dagar, eller så kommer du vara överallt”

Jag svarar inte men tänker att för mig är han redan precis överallt.